När jag börjar skriva detta är det på kvällen den 6 september 2019. I morse var Lars Anderson och jag Bo Rosén på folkhögskolan här i Eslöv, för en minnesstund med anledning av Jan Palmqvists bortgång förra månaden.

Suddig bild på Jan

Jan kom till folkhögskolan på 60 talet, som elev och blev kvar nästan hela sitt liv i olika roller på den plats han kom att älska högt; allt-i-allo, kanslist, dramalärare/regissör, arkivarie, och blev allmänt känd som Jan Banan, eller bara Banan. Han berättade vid något tillfälle att han inte sällan fick bananrelaterade skämtgåvor av elever på skolan.
Jag lärde först känna honom runt år 2000, då jag arbetstränade under en period på folkhögskolan. Han jobbade då som kanslist och jag minns honom som mycket väkomnande, skolan var som en familj för honom och han älskade när det kom nytt folk han kunde lära känna, och kanske hjälpa lite på traven i livet.

Han kom ofta och diskuterade aktuella saker, bad mig se över ett och annat han skrivit för skolans räkning, och var noga med att poängtera de vitsigheter och språkliga finesser han sällan kunde låta bli att inkludera.
Efter mitt år eller så på skolan tappade vi kontakten helt, jag såg honom på stan någon gång men vi talades aldrig vid.

Sedan började jag på antikvariatet 2011, och det visade sig snabbt att han var en flitig besökare, han kom inte sällan flera gånger i veckan. Ibland för att köpa någon bok av en av sina favoritkåsörer, ibland för att relatera en passage ur någon piratenbok, och ibland ett minne eller två från sina många år på skolan. Det var inte bara oss på antikvariatet han besökte. Jan flanerade flitigt, jag tror han skulle ha föredragit det ordet framför promenera, och besökte regelbundet en rad ställen i stan. På så sätt knöt han ett litet nät av bekantskaper i centrum, han sörjde när någon verksamhet han uppskattat försvann och gladdes när någon ny dök upp. Jag skulle tro att många eslövsbor sett honom skämta och prata i någon butik, eller på någon av sina långa dagliga rundor i stan, utan att veta vem han var.

Hans stora intressen var musik och drama, och ibland kunde man känna att han uppträdde mer än talade med en bekant. En estradör och gamäng. Jag använder orden avsiktligt, för han blickade mest bakåt, till ett borgerligt 60- och 70-tal, som självt sneglade lite på 50-talet. Jazz, god mat (absolut inte pizza), rökfyllda rum med herrar i samspråk, kanske kom värdens hustru med goda smörgåsar och nubbe under de sena timmarna. Dylika episoder kom han tillbaka till ibland, och det var tydligt att det var något han saknade.

De senare åren avtog tyvärr roligheterna, och ersattes av oro, frustration och ilska över en vardag och samtid han fann allt svårare att hantera och tolerera, och han blev nog allt mer isolerad.
Han var enormt social, men släppte nog ändå inte många riktigt nära inpå livet. Jag tror inte han hade några verkligt nära vänner, även om många uppskattade honom.

Bord med ljus, blommor och foto vid minnesstunden

Det blev en fin minnesstund, med musik, tal och diktläsning av gamla kolleger och vänner. Jag tror att han skulle ha uppskattat den, även om han, som någon skämtsamt kommenterade efteråt, nog skulle ha velat regissera den själv. Jan skulle ha skrattat och instämt.